Alis berättelse. Ett utdrag ur antologin Flyktingfängelser (Verbal förlag).
Jag vill egentligen inte tänka på förvaret. Jag brukar inte tänka på det. Det är för jobbigt.
Jag hade varit papperslös och väntat jättelänge, i 17 månader, på att få söka asyl. Den sista månaden jag gömde mig grep polisen mig. Det kändes hemskt. När man har kämpat så mycket, väntat så länge och sen… blir det ingenting. Det går bara bakåt. Det var hemskt.
Jag var med några kompisar, vi spelade fotboll. Jag hade bestämt med några andra vänner att vi skulle äta middag tillsammans lite senare. Fotbollen slutade sent, så jag cyklade så snabbt jag kunde för att hinna lämna min väska hemma innan jag skulle vidare till dem. Jag låste inte ens cykeln i trädgården, eftersom jag tänkte att det skulle gå så snabbt, jag skulle ju bara lämna väskan. Men när jag kom till min port stod gränspolisen bakom dörren. De frågade efter LMA-kort och jag sa att jag skulle hämta det. Sen sprang jag. Men de var för många och fler stod gömda bakom hörnet.
De skickade mig till häktet. Jag sov där en natt, på en bänk utan täcke. Det var jättekallt och jag fick ingen mat. Nästa morgon skickade de mig till förvaret i Åstorp.
När gränspolisen grep mig förstod jag att de skulle skicka mig till Italien. Jag tänkte att de skulle ta mig till häktet några dagar innan de deporterade mig. Jag visste inte att det fanns förvar, jag hade aldrig hört talas om det. Men poliserna som tog mig till häktet sa att de skulle skicka mig till förvaret nästa morgon. Jag förstod att jag skulle bli inlåst. Men jag visste ingenting. Jag kunde inte tänka på vad som skulle hända. Jag kände ingenting.
Det var likadant när jag kom till förvaret nästa dag. Jag kunde inte tänka. Polisen bara skickade dit mig. Jag undrade vad det var för ställe jag kommit till, när jag kom till häktet gick jag genom två dörrar, men när jag kom till förvaret var jag tvungen att gå genom sex, sju dörrar.
Jag var inte så bra på svenska. De visade mig papper som jag skulle skriva på. Det första förstod jag vad det stod på, så det skrev jag på. Men det andra förstod jag inte, så jag ville inte underteckna. Jag sa att de fick ringa en tolk som kunde översätta åt mig, men de sa ”nej, du förstår, det vet vi!”. Men jag förstod inte. De ringde inte någon tolk, så jag skrev inte på. När jag pratade med min advokat sa hon att polisen som grep mig hade lämnat en lapp där det stod att ”Ali pratar flytande svenska”.
Ingen berättade för mig hur länge jag skulle vara på förvaret innan jag skulle deporteras, jag visste bara att de skulle skicka ut mig innan det gått 18 månader från det att jag fick avslag, för då skulle jag få söka asyl om jag var kvar i Sverige. Så innan det datumet var jag säker på att de skulle deportera mig.
Jag tänkte på all den tid jag levt gömd i Sverige, hur påfrestande det hade varit. På hur jag brukade titta ut genom fönstret ner på gatan när polisen var där och på hur rädd jag alltid var då. På hur jobbigt det var att hela tiden flytta, att få tag i mat och kläder och att hela tiden stå i tacksamhetsskuld och vara beroende av andra. När jag tänkte på att allt detta varit förgäves blev jag så fruktansvärt ledsen. Och jag var så orolig för att skickas till Italien. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till där. Det är svårt där på så många sätt.
På förvaret var det hemskt. Men jag hade många vänner som kom och hälsade på mig, och det gjorde det lite lättare. När de var där gick tiden inte lika långsamt. När jag var själv tänkte jag på många dumma saker, det var farligt. Oftast satt jag vid datorn och spelade spel. Jag var vaken nästan hela nätterna och somnade inte förrän på morgonen, när jag var helt slut. När jag låg vaken på nätterna tänkte jag alla möjliga jobbiga tankar. På min familj och på problem som jag hade. På om jag skulle komma till Italien, vad jag skulle göra där. Om jag skulle få uppehållstillstånd där och kunna jobba så att jag kunde hjälpa min familj.
De som jobbade på förvaret… Jag vet inte hur jag ska beskriva dem. De tjänade bara pengar. Jag var ledsen, jag mådde inte alls bra där. När jag tittade på personalen, så tittade de på mig som om jag gjort något fel eller dumt mot dem. De tittade hela tiden jättesurt på mig. De brukade sitta och prata med varandra, men inte med oss. Men det fanns en tjej där, hon var lite snällare än de andra. Jag frågade henne hur det kändes att jobba på förvaret. Då tittade hon ner i golvet och sa att det bara var ett jobb, men att hon förstod att vi inte gillade det. Nästa dag kom hon in till mig och berättade att hon bestämt sig för att sluta jobba där. Hon slutade dagen efter.
Innan de skulle skicka mig till Italien sa två som jobbade där att jag var tvungen att packa, eftersom de skulle deportera mig. De var så sura, jag kunde jag inte vara tyst då. Jag sa: ni är inte människor, ni är inte som svenska personer. När jag tittar på er är jag rädd, hela tiden. De svarade inte, sa ingenting. Men när de skickade iväg mig, innan jag satte mig i bilen till flygplatsen, då kom de och ville krama mig. Jag tänkte att de kanske skämdes lite då. Att de ångrade sig, eller ville säga att de egentligen hade tyckt om mig hela tiden.
Första gången de försökte deportera mig, med flygplan från Köpenhamn, så lyckades de inte.
Natten innan mådde jag väldigt dåligt, jag skakade och hade ont i hjärtat, så de skickade mig till sjukhuset i Helsingborg. Men det kändes som att personalen på sjukhuset jobbade för Migrationsverket. Jag sa att jag ville prata själv med läkaren, men personalen vägrade lämna mig ensam med honom, och han sa inte emot. Personalen bestämde och doktorn var tyst. De ville ge mig lugnande medicin men jag sa att jag inte ville ha den. De sa att om jag inte tog den så skulle de ge mig en spruta istället. Jag ville verkligen inte ha medicinen, men till slut tog jag den ändå. Sen kände jag mig alldeles konstig. Jag var jätteledsen. Jag sa till doktorn att nästa morgon skulle jag inte leva längre. Men han lyssnade inte. Efter att jag ätit tabletten skickade de mig tillbaka till förvaret. Personalen kom och tittade till mig var femte minut.
Nästa morgon kom de tidigt och skickade mig med polis till Köpenhamn, till flygplatsen. Jag hade vänner som var på flygplatsen och protesterade mot deportationen, och jag skrek mycket på flygplatsen. Piloten sa att han inte kunde ha mig med på planet, så de kunde inte deportera mig den dagen. Då bestämde polisen att de skulle skicka mig med ett litet specialchartrat flygplan nästa gång. Jag visste inte att Sverige hade så mycket pengar att en vanlig polis på en gång kunde ta ett sådant beslut.
Jag skickades tillbaka till förvaret, i väntan på nästa deportationsförsök. Nästa gång kördes jag först till häktet. I bilen på väg dit åt jag mer än 30 tabletter, jag var ledsen och jag tänkte att jag ville dö. Jag ville inte det egentligen, men jag var så orolig. Jag sa till dem att jag hade ätit tabletterna, men de lyssnade inte. Jag var ledsen och slog huvudet i väggen. Då sa en av poliserna: “Det här är ingen cirkus”. När vi kom fram till häktet placerade de mig i ett rum med en glasruta där de hela tiden kunde titta på mig. Jag fick mat med plastbestick, och med kniven försökte jag skära mig i handlederna. De såg vad jag gjorde genom fönstret och sprang in och stoppade mig.
Sen åkte vi till flygplatsen. Den här gången skulle vi flyga från Skurup istället för från Kastrup. När vi kom till flygplatsen verkade gränspoliserna glada och förväntansfulla. De tyckte det skulle bli spännande att flyga i ett så litet plan, de hade aldrig gjort det innan. Wow, vad spännande! sa de. Jag och den andre killen som skulle deporteras var jätteledsna. Det var en polis som retade mig också. Han frågade var mina kompisar från förra gången var nu. De visste inte att jag skulle skickas från Skurup den här gången, och polisen var så nöjd för att de lyckats lura dem.
Den här gången fick jag handbojor. De låste fast mina händer vid bältet. Det hade två handtag så att polisen kunde hålla fast mig. Poliserna hade hjälm också. Det kändes som att de skulle flytta ett djur som de hade i koppel. Jag sa att jag inte ville ha bältet, att jag inte skulle göra något och att jag skulle vara tyst. Men de sa nej, du ska ha det, för förra gången skrek du så mycket.
Det var en annan man med också, som också kom från förvaret. Han var alldeles tyst och stilla, men de låste fast honom också. Det var han och jag och sex poliser på planet.
Folk brukar säga förvaret är ett ställe som är som ett fängelse. Men jag tycker det är mycket värre. För fängelser är till för personer som begått brott. Och de vet att när straffet är avtjänat kommer de ut igen, till samma liv som innan. Men förvaret är en ställe som människor inte blir frisläppta ifrån. Istället blir vi tillbakaskickade till platser som vi kämpat och riskerat jättemycket för att lämna. Vi blir skickade till platser där vi inte har någonting kvar, platser som vi flytt ifrån.
Texten är ett utdrag ur boken Flyktingfängelser. Den finns att köpa i välsorterade bokhandlar, i nätbokhandeln eller direkt via förlaget: http://www.verbalforlag.se/
