Rashidd al Eddais berättelse. Ett utdrag ur antologin Flyktingfängelser (Verbal förlag).
Ibland tänkte jag att jag skulle dö. Jag undrade varför jag inte fick hjälp. Jag var så sjuk. Jag kan fortfarande inte förstå hur det kunde bli som det blev.
När polisen tog mig i januari utanför en butik i Malmö rasade min värld samman. Jag hade varit papperslös länge och mitt liv var mycket svårt. Jag oroade mig ständigt för att deporteras till Irak. Jag var livrädd för att det skulle hända, men jag bet ihop och kämpade. ”Jag ska klara det, jag måste klara det”, sa jag ofta till mig själv. Jag visste att jag var tvungen att hålla ut tills jag kunde söka asyl igen.
När de grep mig och körde mig till fängelset i Åstorp kände jag att allt hade varit förgäves. Jag bröt ihop. Jag vet att ni kallar det för förvar men det är ett fängelse. Det är ett fängelse för oskyldiga.
Min tid där började dåligt. Jag har diabetes och hade inte mina tabletter med mig när jag greps. Jag var så klart orolig över det, så det första jag gjorde var att fråga efter min medicin. Personalen förstod inte allvaret.
– Sköterskan kommer om ett par dagar, sa de. Du får vänta till dess.
Hon kom efter tre dagar. Det var en lättnad för jag mådde inte bra och var säker på att jag skulle få hjälp av henne. Hon tog mitt blodsocker.
– Du har 18, sa hon. Det är normalt.
Under en sekund stannade allt upp för mig. Normalt? Normalt! Hon måste skämta. Jag blev rädd och undrade om jag verkligen hade hört rätt och sa:
– Men min läkare i Malmö har sagt att normalt är runt 5–6 och att 18 är farligt högt.
Hon tittade rakt på mig. Kallt, som om det jag sagt inte betydde något, och sa:
– 18 är normalt.
Efter mötet var jag chockad, arg och förvirrad. Var hon seriös? Jag har diabetes, det är en allvarlig sjukdom och jag hade aldrig trott att jag skulle få problem med vården.
Veckorna gick, min hälsa försämrades och jag kände att jag inte hade någon kontroll över situationen. Sköterskan upprepade gång på gång att mina värden var normala trots att jag visste att de inte var det. Jag kunde inte söka vård någon annanstans eftersom jag var inlåst, men jag bad om att få en egen apparat att testa blodsockret med så att jag inte behövde vara lika beroende av henne. De kostar bara 200 kronor. Men hon sa nej. Hon vägrade till och med att skriva ut ett recept så att min vän skulle kunna köpa en åt mig i Malmö och ge mig.
Det var inte bara jag som hade problem. Vi som var inlåsta brukade skoja om att hon inte var sjuksköterska på riktigt. Att hon egentligen jobbade för Migrationsverket eller polisen och inte för en vårdcentral. De flesta fick samma behandling: vatten och Alvedon. Det spelade knappt någon roll vilka problem folk hade.
En natt blev jag faktiskt så dålig att personalen ringde henne. Då sa hon, utan att ens prata med mig, att det inte var någon fara med min hälsa. Personalen sa till och med att hon sagt att hon inte ville bli störd så sent på dygnet. Hon ville inte ens prata med mig.
Problemen fortsatte månad efter månad. Jag kände mig hela tiden trött och allt mer stressad och orolig över min försämrade hälsa. Jag skrev till tidningen och berättade om min situation men ingen hörde av sig. Jag skickade två brev till Migrationsverket och till chefen på Åstorp men inget hände. Sköterskan fortsatte ta mitt blodsocker en gång i veckan och trots att det flera gånger var runt 20 sa hon samma sak:
– Se dig i spegeln, du mår bra.
Det var så förnedrande att höra. Ingen annan som såg mig inne på förvaret skulle påstå att jag mådde bra. Min oro och dåliga hälsa gjorde mig frustrerad, jag var ju helt utelämnad till sköterskan. Jag blev sämre av den dåliga vården, och trots att jag blev sämre blev inte vården bättre. Så det är inte konstigt att det blev allt mer spänt mellan oss. Det bestämdes därför att en i personalen alltid skulle vara med när vi sågs.
En dag, det var en torsdag, var jag en minut försenad till min inbokade tid. Då blev hon sur och vägrade ta provet. Jag fick gå därifrån utan något provresultat.
Nästa vecka var hon själv försenad. En kvart. Jag ville markera att hon behandlade mig orättvist och att hon inte betedde sig som en riktig sjuksköterska. Så jag höll upp min mobil, visade henne tiden och sa:
– Du är sjuksköterska och borde mer än någon annan vara medmänsklig. Du vägrade hjälpa mig förra veckan för att jag var en minut sen. Titta hur sen du är nu!
– Ta ner telefonen, du ska inte säga åt mig vad jag ska göra.
– Jag vill bara visa! Jag pratar inte med någon.
– Stäng av den! Du får inte ha mobil här. Nu stänger du av den!
Jag blev så arg för jag visste att hon inte skulle ta mitt blodsocker den här veckan heller. Jag tänkte på alla gånger hon påstått att mina värden var normala. Hur trött jag var och hur dåligt jag mådde. På att mitt blodsocker inte hade kontrollerats på två veckor. På att jag var inlåst och inte hade någon annan att vända mig till. Att jag inte ens tillåtits att ha en egen blodsockermätare så att jag själv kunde testa mitt blodsocker. I flera månader hade jag stått ut, men nu tappade jag tålamodet. Jag sa några mindre trevliga ord, gjorde ett symboliskt spottljud och lämnade rummet.
Två timmar senare kom polisen. De påstod att jag hade spottat på henne. Det var en lögn! Jag skulle aldrig spotta på någon. Jag är inte heller naiv, alla vet att det skulle bestraffas om du spottar på personalen. Jag antar att hon ljög för att hon kände sig förolämpad av mitt beteende. Jag undrar om hon skulle känna sig förolämpad om jag dog?
Polisen satte mig i en cell i häktet i Helsingborg. Den var kanske 3 gånger 1,5 meter och det fanns en tv och en toalett. Jag satt isolerad och fick inte veta något om hur länge jag skulle vara kvar. En timme om dagen kunde jag gå till ett litet stängt utrymme med ett fönster där jag fick röka. Jag började hallucinera, jag pratade med mig själv, ibland med väggarna. Det kändes som att jag höll på att förlora förståndet. Tänk dig att vara instängd i ett rum nästan dygnet runt! Vad var jag anklagad för? Vad var problemet? Hölls jag isolerad för en anklagelse om spott?
Varje vecka kom personalen från förvaret och besökte mig. De frågade om jag skulle behandla sköterskan väl om jag fick återvända till förvaret och om jag förstått att jag betett mig fel. Jag försökte verkligen få dem att förstå att jag inte skulle innebära några problem. Jag vädjade om att få flyttas tillbaka men ändå hölls jag kvar. Det spelade ingen roll vad jag sa eller hur dåligt jag mådde. Och när jag pratade med min advokat tyckte han bara att jag borde skriva på papprena och acceptera deportation. Det kändes som att Migrationsverket, advokaten, polisen och sköterskan ville bryta ner mig så att jag skulle gå med på att skickas till Irak.
Efter några veckor flyttades jag till häktet i Göteborg. Där slapp jag vara så ensam. Det var uppdelat i block på fyra celler och vi kunde träffas fram till klockan 16. En läkare kom dit och när han såg mina höga värden och hälsotillstånd blev han förbannad och sa till personalen att jag inte borde vara kvar i häktet.
Någon vecka senare fördes jag till förvaret i Göteborg. Det var faktiskt bättre än i Åstorp. Sköterskan där tog mig direkt på allvar och gav mig två blodsockermätare så att jag skulle kunna ha koll på mitt blodsocker. Flera gånger kördes jag till sjukhuset, sista gången låg jag kvar flera dagar för observation.
Till slut släpptes jag ur förvaret. Det var en seger att jag aldrig skrev på papprena om deportation. Men jag mår inte bra. Tiden på förvar och i häktet har förändrat mig och försämrat min psykiska och fysiska hälsa. Innan räckte det med tabletter för min diabetes, nu måste jag ta sprutor. Jag vet inte om jag får min hälsa tillbaka. Jag kan fortfarande inte förstå hur detta kan hända här i Sverige.
Efter en ny asylprövning beviljades Rashidd permanent uppehållstillstånd. Han hade då varit i Sverige i nästan åtta år.
Texten är ett utdrag ur boken Flyktingfängelser.Den finns att köpa i välsorterade bokhandlar, i nätbokhandeln eller direkt via förlaget: http://www.verbalforlag.se/
